Rockmagi

Följande kan konstateras: Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna kan det här med PR. Centrum mot rasism kan det inte. Jan Helin gillar att sälja lösnummer och annonser.

Ett tydligt, populistiskt utspel mot muslimsk invandring som har 1) fått stor uppmärksamhet 2) skällts ut i media av riksdagens samtliga partiledare och 3) anmälts för hets mot folkgrupp. Så, mina vänner, håvar man in mängder av röster från missnöjda väljare, tecknandes bilden av sig själv som vanliga, hederliga svenskars förkämpe mot etablissemanget.

Och etablissemanget går förstås rakt i fällan - därtill tvingade av den medielogik man själv skapat - och förstärker Åkessons hjälteroll genom fördömanden och rop på domstol. Centrum mot rasism drar sitt strå till den sverigedemokratiska stacken genom att bunta ihop kritik mot halalslakt med Der Stürmer. Och Jan Helin är förstås stormförtjust över att få rationalisera kall kommersialism med ännu ett löjeväckande brandtal för demokratin.

Sverige är allt bra fånigt ibland.

Har folk redan slutat prata om helikopterrånet? Jag tycker det håller att dröjas kvar vid ett tag till. Här är en aspekt jag inte sett någon annan lyfta fram:

Om man är ett jättestort säkerhetsföretag som ska förvara flera miljarder i kontanter i en byggnad... så inte fan har man ett GLASTAK i den byggnaden.

Jag har varit inne i en svår Olle Ljungström-period rätt länge nu. Toklyssnat på såväl Reeperbahn som soloalbumen. Jag trodde det höll på att lätta, men så såg jag det här. Videon. Låten. Kombinationen av videon och låten. Allting är så härligt ljungströmskt märkligt. Det är som att jag förstår hela grejen på ett känslomässigt plan, men inte riktigt kan verbalisera det. Det är nästan som ett drogrus.



Hans texter är ofta så. Som små konstverk, uppbyggda av udda och ofta nonsensliknade delar som sammantaget utgör helheter, stämningar. Ofta svårdefinierade och känslomässigt mångtydiga sådana. Ännu mer så tillsammans med musiken och den unika rösten. Här finns, kort sagt, oerhört mycket att hämta. Lämpliga platser att börja på är samlingen Bäst och albumet Världens räddaste man.

Har du inte lyssnat in dig på Olles gamla band Reeperbahn, så se för bövelen till att göra det. I dessa spotifytider finns inga ursäker för att ignorera en sådan kulturskatt. Peepshow är klart starkaste skivan. Gröna tapeter, Älskling du är som en pistol och Tidsfrist är tre av de bästa svenska låtarna någonsin. Och att jag låter så bestämd beror helt enkelt på att jag har rätt.

Martin Ljung - Fingal Olsson

Jag skrev en lång text om varför EU (som det utvecklats idag, med ett absurt slösande av skattemedel, överbyråkrati, överövervakning och överjävlighet - alltsammans utan folklig förankring) är ondskan och bör dra åt helvete. Sedan kraschade min dator. Men argumentationen var utförlig, vattentät och fullständigt lysande, så ni får helt enkelt tro på mitt ord. EU = dåligt.

Jag ser fyra acceptabla alternativ imorgon:

1. Att rösta på Piratpartiet
2. Att rösta på Miljöpartiet
3. Att rösta på Junilistan
4. Att inte rösta

Inget känns helt rätt, men jag lutar åt det förstnämnda.

"[...] I have always felt separate, [...] I have always felt unable to join in, to become part of the tribe [...] I have always sniped or joked from the sidelines, [...] I have never, ever, lost my overwhelmingly self-conscious self-consciousness.

It's not all that bad. Heightened self-consciousness, apartness, an inability to join in, physical shame and self-loathing - they are not all that bad. Those devils hade also been my angels. Without them I would never have disappeared into language, literature, the mind, laughter and all the mad intensities that made and unmade me."

- Stephen Fry (Moab is My Washpot, p. 93)

Frys böcker är för övrigt fantastiska. Läs dem.

The People Who Grinned Themselves To Death. Marxistisk indignation har aldrig varit vackrare.

Aftonbladets löpsedel idag:

Robinson-
JARMO
SKÖT IHJÄL
EX-FRUNS
MINIGRIS
Tittarfavoriten: Jag blev kränkt

Herre jösses, vad detta samhälle är en parodi på sig självt.